Text: Susanne Fessé, publicerat 2016-10-01. Verk tidskrift, nr 4 2017, tema: Kropp.
Susanne Fessé: Twisted Cherry skapades under en fotografering som samtidigt filmades. Filmen visades på en reklamtavla vid Stureplan i projektet Expanderande fotografi hösten 2015. I Verk tidskrift visar vi serien Twisted Cherry som stillbilder. Hur är det att arbeta parallellt med rörlig bild och stillbild?
Julia Perione: Det kändes naturligt och fanns ingen motsättning i arbetssättet. Filmen var en dokumentation av en fotosession som även resulterade i stillbilder. Jag plockade alltså inte ut stillbilder ur filmen utan det är två verk som kan ses tillsammans eller enskilt. I filmen ser man de påtryckningar som kommer från mig som fotograf och frustrationen hos modellerna. Stillbilderna däremot fryser ögonblicket och ger ett annat perspektiv. Man ser i filmen kamerans blixtar som går av varje gång jag tar en stillbild. Twisted Cherry visades först som film, men tanken på stillbilden fanns med under hela processen. Stillbilden fryser ögonblicket och öppnar för andra tankar, det finns ingen början och slut som i en film. Tjejerna i stillbilderna blir mer en symbolbild för något. Man kan se kroppen i närbild, bristningar i benet, de höga klackarna och den böjda foten.
SF: Varför sitter modellerna så konstigt?
JP: Det är tjejer i högklackat som faller och reser sig om och om igen. När jag börjar fotografera har jag inte helt klart för mig hur resultatet ska bli utan arbetar delvis med slumpen. Den ursprungliga idén är något jag triggas av. Till Twisted Cherry var idén enkel; Högklackat, vad är det? Vi bär skorna fast det är obekväma, nästintill sjuka men vackra och sexiga. Jag såg på filmklipp på Youtube när modeller "failade" på Catwalken och föll. Jag har även många gånger sett tjejer på stan, sent på nätterna som trillar och snubblar med höga klackar. Jag bad mina modeller ta med sina festkläder och skor med höga klackar. Sen fick dom falla och resa sig tills de var helt utmattade medan jag filmade och fotograferade. Mina tankar kretsar kring det komiska, skammen, utmattning vid ett fall och sedan behöva resa sig upp. I stillbilderna blev det scener som var både starka och sköra. Attributen med de sexiga, framåtböjda tjejerna; det ser ut som de varit utsatta för något mitt i den glossiga miljön. Jag är intresserad av den motsättningen.
SF: Varför arbetar du med unga tjejer i alla dina projekt?
JP: Det var aldrig så att jag bestämde mig, det bara blev så. När jag jobbar utgår jag ifrån mig själv och mina egna erfarenheter. Jag kopplar mina minnen och tankar till media, filmer och scener från gatan. Efter några år har jag börjat fundera mer på vad det innebär att vara ung tjej idag, vilket lett till att jag arbetar mer konsekvent med det temat. Arbetet är en personlig resa. Jag är intresserad av den mänskliga ytan jämfört med det som krackelerar. Unga tjejer är så bra målgrupp, de är utsatta och representerar en yta som ska vara perfekt. Ämnen som skönhet, skam och sexualitet, vad händer när man tar fram det? När något börjar med att vara snyggt och sexigt då vill jag genast ta fram det skamliga. En tjej med högklackat, vad händer när hon trillar och tappar kontrollen?
SF: Vad anser du om att betraktaren läser in biografi kring konstnären i ett verk?
JP: Delvis vill jag att betraktaren ska vara frånkopplad från vem som står bakom verket. Å andra sidan går det inte att bortse från upphovsmannen. Jag är själv intresserad av konstnärens bakgrund när jag ser på ett större konstnärskap, men kanske inte alltid vid betraktandet av ett enskilt verk. När jag ställer ut är det roligt när någon som aldrig sett mina verk kommenterar. De som följt mitt konstnärskap ser ibland något annat. Det är viktigt att ha lite nycklar när man ser på konst. Det kan till exempel vara hur verket blev till. Samtidigt är det en romantisk tanke att verket ska stå för sig själv.
SF: Hur var din egen tid som tonåring?
JP: Tonåren var både roliga och hemska. Det var en tid av mycket känslor och tankar kring kroppen. Socialt triggade vi varandra i grupper av tjejer och av killar. Det var spännande fast på ett jobbigt vis, allt ska vara för första gången, vilket jag även kan sakna. Men nu är det roligt på annat sätt, det är skönt att vara stabil själv. Då gick jag omkring i en kropp jag inte kände och var känslig för minsta kommentar. Det är en tid av en galen process rent kroppsligt. Jag var förvirrad och som en vindflöjel, ville bara ut i den stora världen. Jag minns när jag var i tiden mellan barndom och vuxen, lekte med dockor och sminkade mig samtidigt. Jag förstår att det inte hörde ihop. Att sminka sig blev som en mask, som ett inträde till ett nytt jag. Jag skämdes lite i skolan med ögonskugga. Nu är alla unga tjejer så proffsigt stylade på Instagram, men jag tänker att de är osäkra inombords. Ytan går inte ihop med den konstanta förvirringen som tonåren innebär.
