Text: Susanne Fessé
För många år sedan nu, på en resa längs franska atlantkusten var jag djupt försjunken i Roland Barthes klassiska bok om fotografi; Camera Lucida. Jag minns hur jag tog ett porträtt av mitt resesällskap i ett av de mäkta höga fönstren på det lilla pensionat vi övernattade i. Samtidigt funderade jag på Barthes stycke i boken där han skrev om döden i relation till fotografi. Hur han efter moderns död, sökte i fotoalbum efter den sanna bilden av henne, och fastnade vid ett fotografi där hon fortfarande var en liten flicka i all sin oskuldsfullhet. Han skrev hur han likt grekerna träder in i döden baklänges: genom att se på bilder av sin mor från gammal till ung genom fotografierna han funnit. I ett annat kapitel redogjorde Barthes för hur döden måste få finnas någonstans i ett samhälle, om inte inom religion så kanske inom fotografi, vilket ofta skapas för att bevara livet, men i själva verket producerar en form av en platt död. (1) Detta minns jag att jag tänkte jag på när jag tog bilden, hur den kommer överleva mig själv och personen på fotografiet. Nu ligger den solblekta papperskopian tillsammans med negativen i en låda sedan många år och personen på bilden finns inte längre i livet.
Barthes text är starkt präglat av känslor i relation till fotografi. Elspeth H. Brown och Thy Phu skriver i boken Feeling Photography hur Bathes i Camera Lucida inledningsvis redogör för hur han kommer att låta sig guidas av känslor när han ser på fotografi. Brown och Phu förklarar hur vi alla på ett självklart vis relaterar med känslor till fotografi. Som när vi ser ett våldsamt motiv och svarar med avsky och skräck, när vi när vi ser på bilden i plånboken av våra nära och kära, eller när vi ser fotografiet på skrivbordet som påminner oss om den vi förlorat. Vidare diskuterar de hur ett skifte, inom humaniora kallad the Affektive Turn ändrar fokus från tänkande fotografi, som en produktion av mening till kännande fotografi där läsning av ett fotografi förutom tanken även sker genom en bred spektra av teori kring affekt dvs. en känslobaserad, kroppslig förnimmelse. (2)
Hur kan vi hantera det faktum att fotografi fryser ett ögonblick? Barnen är alltid små, och själva är vi unga för evigt på en bild. I samma sekund som ljuset når negativet/sensorn i kameran, kommer det ögonblicket aldrig åter. Det hjälper inte att bilden finns, vetskapen om den förlorade stunden överskuggar resultatet. Genom att lyfta upp spår av känslor och/eller affekt i två av böckerna som är nominerade till Svenska Fotobokspriset 2017, Sunshine & Shadow av Helga Härenstams och Fadern sonen och Göran av Kalle Assbring, vill jag se på hur fotografi och text kan fungera för att bena ut och se på vår omvärld, genom en personlig ingång hos respektive fotograf.
Helga Härenstams Sunshine & Shadow är uppdelat i 20 kapitel som alla inleds med ett mycket kort stycke text med samma början. Meningarna inleddes de två orden: I vilket, som sedan följs av en beskrivning av vad som skulle kunna vara ett fotografi, en händelse, en tanke, ett minne eller en fantasi. Det ringar in läsningen och får likt en bildtext mig att associera till egna erfarenheter och tankar. På en bild håller en flicka upp en t-shirten med texten ”Nobody lives forever” framför sitt ansikte, där hon står i den uppblåsbara plastpolen, mitt i villaträdgården. Bilden sammanfattar livet i relation till fotografi. Bilder av livet själv följer genom boken. Bebisar, lite äldre barn, föräldrar och gamla, alla i ett icke kronologiskt narrativ. Boken är lite som en tanke, den flyter i tid och rum. Vissa episoder känns vansinnigt jordnära, som de inledande bilderna med fyrverkerier, en man framför en industribyggnad, och sedan i bilen med den lokala fabriken utanför vindrutan. Andra partier är snarare surrealistiskt då Härenstam med hjälp av ljus, perspektiv och motiv skapar fotografier som inte stämmer med verkligheten och därmed arbetar med känslor som osäkerhet. En leksak får en skrämmande siluett, skuggor är svåra att placera källan till och människor ser ut att ha placerats ut i märkliga miljöer.
Men här finns även den förmodade familjen, mitt i en mix av fiktion och verklighet. Bebin som vaken och sovande, mannen i motljus och den unga flickan badande i fjädrar från en trasig kudde. Det är oklart vad som är ögonblicksbilder och vad som är iscensatt, och ej heller av relevans. Kapitel 18 inleds med texten: ”In which someone dies (and must return all the words she learned as a child). We inherit a photo album (but we don´t know who anyone is)”. En av bilderna i kapitlet föreställer ett gammalt grönt fotoalbum med samma titel och typsnitt som boken. En annan en man och ett litet barn i kyrkan och ett par fotografier visar bokmärken och gamla leksaker. Konstellationen av text och bild för tankar till alla de svartvita fotografier av släktingar utan namn som finns, glöms bort och hittas av någon i ett album. Sunshine & Shadow utmanar och leker med idén om verklighet, kronologi och historieskrivning genom att skapa ett uppluckrat narrativ där händelser och tankar ur en period av konstnärens liv (översatt till fotografier och texter) vacklar fritt och visar vardag, saga, konstruktion, solsken och skugga.
Boken Fadern sonen och Göran av Kalle Assbring inleds med en text som är en nästintill klinisk beskrivning av hur Assbrings far Göran Assbring 1983 dödas i ett bakhåll under ett uppdrag som fotograf i Eritrea. Assbring redogör ur olika vinklar vad som kan ha hänt, vilka källor han använt sig av och slutligen olika tänkbara förklaringar till morden.
I nästkommande text får vi en överblicka av Eritreas historia, ett land som genom tiden varit koloni till Italien och sedan styrt av England (under överseende av FN), för att efter självständigheten ligga i konflikt med grannlandet Etiopien. I den tredje texten läser vi om familjens dödsbesked och Assbrings barndom efter mordet, samt en personlig redogörelse för Göran Assbrings bakgrund och det bokprojekt som faderns sista resa skulle resultera i. I nästa text skriver Assbring om sin egen resa genom projektet. Han beskriver hur han träffar högt uppsatta personer i Eritrea, hur han besöker sin faders första grav och om hans utställning i landet med närvaro av Eritreas president. Allt detta sker under en tid när han är lika gammal som hans far blev, och väntar sitt eget första barn. Vi får berättat hur Assbring får kontakt med ett flertal män som döpts efter hans far, och nu bär namnet Yuran, allt utifrån den tradition som finns i inom frihetsrörelsen i Eritrea att låta namnet på döda krigare leva vidare. I slutet av texten får vi veta hur livet blir skört på grund av en hjärntumör som upptäcks hos Assbring, men även om en stolthet i att lyckats slutföra projektet.
Det följer ytterligare ett antal stycken text som är beskrivningar av de personer med namn Yuran som Assbring får kontakt med. Boken består av mycket text, och jag tänker att den behövs för att sedan se på fotografierna och få en rimlig kontext till historien. Fotografier består av nytt och äldre fotografiskt material, som hänvisas till i texterna, bilder från Assbrings resor till Eritrea, men framför allt porträtt och miljöbilder kring de olika män med namn Yuran som Assbring har träffat. Hans sökande efter faderns historia spreds till att knyta kontakt med alla de personer som fått faderns namn och dokumentera deras levnadsöden. Bokens titel refererar till tro; Fadern sonen och Göran (istället för del heliga anden). Tro innefattar en mängd olika känslor så som hopp, kärlek, lycka, sorg och lugn.
Det är omöjligt att bortse ifrån det sorgearbete som ligger i direkt anslutning till Assbrings bokprojekt. En förmodad upprättelse, ett svar på vad som hänt, och en möjlighet att gå vidare.
Båda böckerna ovan skulle tappa oerhört mycket om jag läste verken endast utifrån en idé, tanke eller estetisk relevans. Det är svårt att bortse ifrån de känslomässiga aspekter som finns i respektive arbete. Familjen som motiv i fotografi innefattar det mest kära en människa kan relatera till. Livets uppkomst, åren som går och sedan döden som slut. Assbring arbetar med mordet på sin far, om vad som hänt för att bena ut en struktur av sin verklighet genom många olika vinklar. I arbetet kan jag tycka mig se känslor av sorg och saknad efter faderns död, tro inför framtiden men även kontroll över vad som hänt. Härenstam fotograferar skeenden ur livets gång och i relation till tid, fiktion och narrativ, livet innefattar känslornas alla sidor som av sorg vid dödsfall och separation, glädje över ett nytt liv men även likgiltighet vid tristess. Likt Barthes söker Härenstam spår i ett grönt album och översätter det till sin egen bok, medan Assbring ser på bilder av sin far innan mordet, för att med hjälp olika människors öden lägga ett pussel om sin egen historia. Så hur hanterar vi det faktum att fotografi fryser tiden? Frågan är och förblir obesvarad. Det är upp till alla som arbetar med det fotografiska mediet att hitta sina egna svar. Om vi kan erkänna känslor som viktig del vid läsning av fotografi och därmed använda oss av affektteori kan vi se på hur det personliga fotografiet växer till att bli en mer allmän projektionsyta för personliga, politiska och sociala frågor samt viktiga historiska skeenden.
[1] Roland Barthes, Camera Lucida : reflections on photography, översatt till engelska av Richard Howard (London : Vintage, 2000)
[2] Elspeth H. Brown och Thy Phu i Feeling photography, Elspeth H. Brown and Thy Phu, red. (Durham : Duke University Press, 2014)
